*minilogue – space
]]> http://scukafcuk.wordpress.com/2007/10/30/i-rymden-kan-ingen-hora-dig-dansa/feed/ 1 andreas http://scukafcuk.wordpress.com/2007/10/23/suck-my-disco-dick-mothafuckaz/ http://scukafcuk.wordpress.com/2007/10/23/suck-my-disco-dick-mothafuckaz/#comments Tue, 23 Oct 2007 16:13:08 +0000 andreas http://scukafcuk.wordpress.com/2007/10/23/suck-my-disco-dick-mothafuckaz/ ]]>

nu blir det en flaska campolieti och våldsrunk resten av kvällen.

jag tänker på dig, OiNK.

I introduktionen till sin bok menar Alex King att brittiska minnesmärken gällande första världskriget, och även ceremonier rörande det avslutade kriget, är symboler. De är symboler, men de är inte till för att väcka, eller provocera fram, idéer hos betraktaren, utan de äger i sig själva en idé, en mening, och vad King vill göra är att rekonstruera samtidens mening i symbolen. Till sin hjälp i rekonstrueringsarbetet har King haft tillgång till de mycket välbevarade dokumenten från planeringen och uppresandet av minnesmärkena.
Symbolernas innebörd har ändrats över tiden, och de budskap och idéer som i dag associeras med dem behöver inte vara desamma för samtidens betraktare, och det är inte heller en enkel fråga vilka dessa samtida innebörder var, utan olika subjektiva tolkningar gör sig gällande. Tolkningsprocessen av minnesmärkena hävdar King är en fundamentalt politisk process. För vissa gör heroismen sig gällande, minnet av de döda skall inspirera de levande, för andra, som upplevde kriget som fasansfullt i första hand är det helt annorlunda tolkningar som görs. King nämner Hugh Quigleys dagbok från kriget som exempel, och lyfter fram tanken att minnesmärkena gav människor möjligheter att själva tolka symbolerna, och därmed upphov till politisk debatt.
Samuel Hynes, som King refererar till, menade att de som tog avstånd från den glorifierande synen på kriget också fick ta avstånd från uttryckandet av denna syn i monumenten. Men King hävdar att det är förhastat att påstå att det ur avståndstagandet från det traditionella avståndstagandet från kriget och dess principer följer ett avståndstagande från de traditionella sätten att minnas de döda. King tillskriver Jay Winter en mer flytande syn på minnesmärkenas meningar i dennes tankar kring hur meningsskiljaktigheter uppstår först efter ett sörjande, som delas både av de som håller fast vid heroismen och idéer om krigets ära, och de som ser kriget och monumenten som uttryck för något annat.

King hänvisar till antropologen Clifford Geertz syn på symboler som instrument för social och politisk stabilitet eller förändring. Geertz och författare med liknande idéer vill framhäva symbolerna som besittande autonomiskt liv, och självständig kraft. King delar Geertz syn på symboler som instrument för stabilitet eller förändring, men inte det sätt på vilket Geertz menar att symbolerna utövar detta inflytande. Medan Geertz påstår att symbolerna delger idéer och ger dessa implicit bifall, vill King poängtera att andra sociala processer är avgörande influenser på symboliska aktiviteter och på vad dessa aktiviteter har för effekt på folk. Han vill lyfta fram ett alternativ till tanken att symboler personifierar ett samhälles delade idéer och värderingar. I denna alternativa teori är symboler uttryckandet av gemensamma känslor som existerar oberoende av idéer och åsikter.
King vill förstå minnesmärkenas mening, inte genom att söka efter symbolernas underliggande betydelser, utan genom att redogöra för den subjektiva meningsskapande processen. King vänder sig alltså emot uppfattningen av symbolen som idébärare, och vill i stället lyfta fram relativiteten i samband med tolkningar, och betrakta dessa som aktiva processer för betraktaren. King hänvisar till två antropologer, Dan Sperber och Malcolm Quinn, som båda menar att tolkandet av en symbol innebär ett extrapolerande av symbolen, och inte en analys av dess innehåll. Quinn hävdar vidare att symboler är objekt som är till för att användas av folket, snarare än tecken som skall avkodas, men att de kan användas för att frambringa tolkningar. Det är med denna inställning till symbolism som King skriver att tolkningsprocessen inför minnesmärken och ceremonier gav dessa meningar, snarare än att hitta meningar hos dem.

•••••

här gav jag upp och insåg att 1) mitt språk är stolpigt och sugigt därför att jag hatar det jag skriver om och 2) antropologer och liknande typer måste vara jävligt tomma inombords. i morgon ska jag ställa mig upp på min stol och ropa ut för klassen och läraren att
humanioran är död, och vi har dödat henne.
och vi, vi måste döda även hennes skugga.
sedan ska jag krama en häst.

kul att ha mig tillbaka.

dagens kille, dagens video, dagens låt, dagens film:

hans lätt efterblivna orgasmiska uttryck och
inte-av-denna-värld-frippa har gjort min dag.

(nu har jag fyllt kukkvoten för ett bra tag framöver)

(till den som förväntade sig en radikal text om slappa överklasskukar kontra stolta och hårda arbetarklasskukar ber jag om ursäkt. kukteoretiserande i all tänkbar ära, men inte med klassperspektiv, va! det lämnar jag åt åsa linderborg och annika flynner!)

ska bli skönt att lämna hela den där skrikiga färgglada trashfashionterroristgrejen. lite i alla fall.

•••••

för att fortsätta på gaygrejen, ett stycke klassiker cumin’ right up:
björk – hyper-ballad (david morales radio edit)

jag gillar inte att vara så jävla sent ute med allt. jag är verkligen sent ute med allt. i början av varenda termin får mamma o pappa betala för mig eftersom jag (utan undantag) varit så jävla sen med studiemedelsansökan. varenda gång jag har fest eller nån annan happening så börjar jag städa lägenheten typ en timme före första gästen kommer, då jag med största säkerhet svettas som en gris och springer runt med dammsugaren och tvingas sparka in smutsiga kalsonger under sängen (just nu har jag en hög med tvättmedel under mattan). men alltså det är helt okej. jag tror att det i längden är bra för mig. jag kollapsar liksom inte av stress. jag är jävligt glad ändå, jag brukar vara jävligt glad. jag är glad nu också, fastän jag är sent ute med inköp av solbrillz och jag inte riktigt vet vilka jag ska ha. wayfarers känns fett ochoice, jag har nog bestämt mig för heidi seekers elvisbrillz i guld, mest för att jag har silverskor och jag gillar att synas och glänsa. lögn. egentligen vill jag mest ha dem när jag åker på festival i belgien i augusti (pukkelpop, dårå) och huruvida de är fula spelar inte så stor roll eftersom typ alla belgare och holländare som är där är asfula och jag kommer ändå tillhöra de snyggaste. och så är de stora, vilket är bra, men paradoxalt eftersom om jag nu är så snygg så borde jag inte vilja dölja det med stora glajjer, men jag gillar paradoxer. misstänksamheten gentemot paradoxer är ett förnuftsdyrkande upplysningspåhitt som jag inte vill ha med att göra. livet, så som det är och så som vi upplever det, är en radda paradoxer från början till slut. allt som människan någonsin företagit sig, allt hon skapat, allt hon inte skapat, allt hon sagt, allt hon tänkt, allt har i första eller andra eller tredje led varit paradoxalt. men det är egentligen skit samma, det viktiga och sura här är att heidi seeker är stängt till den fjortonde och jag kan inte ens visa mina blivande brillz för er. och det är fan inte helt okej. eller alltså om ni vet var jag kan hitta andra crazy identitetsskapande glajjer för en föga pengasumma så kan ni ju holler. ja just det för att fortsätta med den där sista-sekunden-grejen jag håller på med, jag har disk i fönstret, pizzakartong bredvid datorn, en garderob blandat med allehanda nonsens på golvet i garderoben, tre smutsiga kalsonger på golvet och jag-vet-inte-vad och mina föräldrar kommer hit snart från göteborg för att sova här ett par nätter. sjukt ointressant jag vet men jag tänkte varför inte låta bloggen vara en vanlig blogg för en gång skull och skriva om vardagsbekymmer ingen bryr sig om egentligen (och om någon bryr sig är det för att de gillar personen som skriver/vill trycka personen som skriver). nästa inlägg kanske jag skriver om mitt [obefintliga*] sexliv. det vill ni va.

•••••

le dust sucker – everybody is supermax

tänk jackson and his computer band och ladda ner.
alldeles för kort bara, men nöj er.

•••••

* alltså det är inte obefintligt, absolut inte. men det känns mer blogg liksom. att påstå det, om man ska göra den där riktiga-blogg-grejen på riktigt.